Blåbär är sinnesro

Jag som hoppades plocka mycket blåbär under hösten... Plötsligt var hösten här och nu är den nästan över. Jag har hunnit ut i blåbärsskogen två gånger och redan andra gången var det nästan inga blåbär kvar. Till nästa sommar måste jag vara mer på hugget och var ute i tid. I somras gick jag och spanade in allt blåbärsris och till och med hjortronblommor men det var alldeles för tidigt att plocka, Sen var hösten här och nu är den förbi. Jag hade dock en underbar tanke medan jag plockade mina blåbär. Precis som om veden värmer flera gånger, när man hugger, sågar, klyver och eldar så ger mig blåbären sinnesro flera gånger om. Först när jag ar ute i skogen och plockar landar jag i naturen och njuter av att vara i nuet. När jag sedan rensar dem sitter jag för mig själv en stund kan vila i ögonblicket. Bästa upplevelsen är ändå att äta sina egna bär och bonusen är att magen mår toppen!

Maten som medicin

Kunskapen har sakta men säkert sjunkit in. Nu har jag förstått med hela kroppen vad jag behöver för att må bra. När jag lagar mat och äter mat så tänker jag att maten ska vara något som jag behöver och jag tar mig tid att äta i lugn och ro. Det är ett år sedan, nästa på dagen som jag slutade äta rött kött. Jag började laga mat ur Janeshs första kokbok och jag sökte vegetariska recept. Det har blivit några nya kokböcker under tiden. Visst finns det recept på webben men i en kokbok kan jag bläddra och få inspiration och jag kan notera i recepten vad som var bra och vilka förändringar jag kan göra till nästa gång. Jag har provat mig fram och nu lagar jag bara vegetarisk mat. Jag äter gärna fisk om det inte finns andra alternativ. Kroppen svarar på den nya maten genom att vara samarbetsvillig. Energin är högre än på länge och magen är kompis med mig igen. Bara det är en hög motivationsfaktor att fortsätta i samma spår. Viktors blåbär som jag äter varje morgon till gröten är slut. Nu har jag skickat efter blåbär från byn.  Jag hoppas de räcker ett tag. Det blir egna turer till skogen i höst för att ladda frysen med superbär!!

Det är nu det händer!

I dagarna fick jag ett infall att börja skriva här igen. Det kändes härligt att få ny energi och samtidigt hitta någonting att skriva om. Jag har så många saker på min att göralista så det kanske är bäst att börja beta av den och starta med något.

Under flera år har jag läst och varit intresserad av Ayurveda- kunskapen om livet. Det började nog med att jag lästa Janesh Vaidyas bok "I sista regnet". Jag var fast i hans berättelse om uppväxten och respekten till livet och naturen. I snabb följd läste jag resten av hans böcker och nu har jag varit på min första konsultation. Det var inte en dag försent!!!

På nätet finns alla möjliga självtester om vilken dosha man tillhör och självklart har jag gjort alla dessa och i min okunskap kommit fram till att jag borde vara en kapha... Jag lagade mat efter den kroppstypen och försökte hålla mig till den dieten under ett år.

Nu vet jag att jag är en pitta och det betyder att jag har ett överskott av både pitta och vata... inte så konstigt eftersom jag ätit "fel" under så lång tid!

Nu läser om böckerna men min nya kunskap och livet har fått en nystart!!

Alla Helgons dag

Idag har jag tänkt på helgonen men jag har inte varit i en kyrka och tänt ljus. Jag har varit nära himlen på ett annat sätt. Jag har upplevt en vandring mellan himmel och jord och jag har aldrig känt mig så nära himlen. Det blev en högtidsstund när solstrålarna sken genom molnen och lyste upp sjö och land.

Uppmärksamma mellanrummen

Flera gånger de senaste veckorna har jag upplevt att veckorna består av måndag och fredag sen är det helg. Jag blev lite bekymrad för det finns så mycket jag vill göra och tiden rinner iväg. Riktigt rädd blev jag när min bror sa att för honom är det höstlov, jullov och påsk. Är detta livet? Vad är det vi väntar på? Lever vi bara upp för helger och lov? Är det ledigheten som uppfattas som mellanrum, då vi kan vara oss själva och njuta av nuet? 

Vardagen gör mig blind och jag upplever inte de små mellanrummen av nuet. Jag vill se de små undren oftare. Omgivningarna är bekanta och jag stannar inte upp och låter mig förundras. När jag är på resa så låter jag mig förundras av det nya jag upplever. Det är enklare att hålla tankarna borta när omgivningen är annorlunda och kräver ens omedelbara uppmärksamhet. Då är det kanske inte så konstigt att jag längtar ut till nästa äventyr. 

Under några härliga höstdagar har jag upplevt små under i min närhet. Glädjen över en väninna som tar mig med till underbara platser där vi båda kan njuta av nuet. Släppa alla bekymmer för en liten stund och bara vara.

Resorna behöver inte vara långa, bara medvetna för att jag ska uppmärksamma mellanrummen.

Viktigt för vem

Tack och lov för att det finns mobiltelefon med larm. Då kan jag skriva in en påminnelse om det jag vill komma ihåg. Har jag lovat någon vill jag inte glömma bort människan som väntar på mig. Men hur känns det för den som jag lovar att jag bara kommer ihåg genom en påminnelse i telefonen. Det blir som föselsedagshälsningarna på Facebook. Ingen vet egentligen när någon fyller år utan Facebook eller någon annan vän hjälper oss att komma ihåg. Är vi så oviktiga för varandra, vad är det som stjäl vår uppmärksamhet? Är det kanske tanken på vad andra ska tycka och tänka om vad vi gör och inte gör.

Spelar roll

Jag har kallat mig sökare tidigare. Men nu inser jag att det jag sökte finns inom mig och det betyder väl att jag hittade vad jag sökte. Jag kommer ihåg att jag funderade på de olika personerna jag skulle vara dotter, storasyster, mamma, kvinna, fru, älskarinna, väninna, lärare och så vidare. Jag skulle nog kunna fortsätta lista roller som jag spelat och fortfarande spelar. Jag kommer ihåg att jag visste inte riktigt vem som jag var men nu vet jag att jag är inte någon eftersom det är bara roller och fyller en funktion i den mänskliga världen. I närvaradets dimension är vi oss själva och där finns inga roller. Där möts vi som jämlikar. Ibland händer det att jag gläntar på dörren och vågar släppa in någon men jag är fortfarande fast i mina roller. Idag har jag vågat ut några gånger och det känns så bra efteråt.

Jag tycker om henne

Jag är så tacksam för att jag har vänner som påminner mig om att vi är alla kärlek. Det är så lätt att glömma bort att vi alla är förenade. Likaväl som det är lätt att glömma bort att alla har en egen historia och jag kan inte veta varför mina medmänniskor agerar på det sätt de gör. Men när jag hör min vän säga: Jag tycker om henne. Då tänker jag att alla människor har alla goda sidor och det finns någonting att tycka om hos alla. Jag blir så glad inombords när jag märker vilken skillnad det gör på omgivningen när någon står upp för sig själv och pratar med hjärtat istället för egot. Det är mycket lättare för mig nu att hindra tankarna från egot att komma ut som ord. Jag hinner bearbeta tankarna och välja hur jag ska uttrycka mig.

Jag fick mig en tankeställare när jag irriterade mig på hur omständiga människor var. När det var jag själv som var det. Jag började beblanda mig i saker som jag inte behövde och då blev det ännu värre. Jag hann stoppa mig själv och allting blev så mycket lugnare inom och omkring mig.

Tid för återhämtning

Livet rusar på i 200 och dagarna går snabbt utan reflektion. Det var var inte riktigt så jag ville att livet skulle bli. Nu när helgen kommer och vardagsstressen stannar upp för ett ögonblick hinner tankarna i kapp. Fortfarande är det flera saker jag vill hinna med men nu låter jag själen vara med. Jag har tackat ja till mig själv genom att lyssna på mig själv och gick hem i tid från jobbat. När jag lyssnade på mig själv var det inte svårt att  säga nej till allt som jag kan göra en annan dag.

Stillhet är måttot. När jobbet eller andra saker börja leva sitt eget liv i tankarna påminner jag mig om att uppmärksamma det jag gör just nu. Tanken blir stilla och jag gläds över tacksamheten. Jag kan åter njuta av stunden. Nu har jag återhämtat mig i naturen. Än en gång fick vandringskängorna göra sitt och kroppen fick meditera gående. Sköna underbara turer i fjällen.

Energinivån höjs ett snäpp

Tack alla människor för att ni hjälper mig att komma ihåg. När vardagen kommer är det lätt att glömma det jag varit med om i sommar. Jag har varit med om så mycket och vid ett tillfälle reflekterade jag över hur mycket energi jag måste ha. Nu så förstår jag att jag tillförde massor med energi under sommaren. Men när jag började jobba igen sjönk energinivåerna rakt ned i backen. Det är inte så konstigt för jag tog bort så mycket som gav mig energi.

När jag nu blir påmind om sommarens aktiviteter och hur den ska hjälpa mig att må bättre känns det redan bättre. Jag vet att inom mig finns allt jag behöver det gäller bara att sålla bort det jag inte behöver. Det hjälper mycket att skriva för då kan jag sortera tankarna och sätta ord på det jag känner.

Igår hade jag äran att lyssna på Janesh Vaidya. Det var en energihöjare och inspirerande föreläsning. Ett uppvaknande och ner med foten i backen och ta tag i livet om du vill leva lycklig. Det är upp till mig själv om jag vill vara lycklig för jag väljer mina tankar. Med andra ord ska jag sluta tycka synd om mig själv och inte hamna i offerrollen. Det var precis det jag behövde för att komma ur obalansen jag känner just nu.